Tänk när man var liten och allt var så enkelt. Det svåra var mattetalen man hade i läxa och man tyckte säkert det var såå jobbigt. Det som gjorde ont var att ramla med cyklen och skrapa upp knät.
Men att gå på disco var en höjdpunkt som man gjorde sig extra fin för, med lila ögonskugga och glitterspray i håret. Det man blev sur för var att man var tvungen att åka hem vid nio medans de andra fick vara ute till tio. Men det var det enda. Livet vid 9- års ålder innehöll i princip disco, barbiedockor och småstjänorna. Att vara på badet varje fredag med hela familjen, köpa godis för tian man hade till skåpet och sedan åka hem i bara pyjamas. Det var tider det.

Men vi visste inte vad som väntade. Man hade hört att i tonåren så börjar man bråka mer med sina föräldrar och man kommer vara med om mycket förändringar med kroppen. Jag som såg mig själv som ganska lugn och tyst, tänkte: "jag förstår inte varför man ska bråka med sina föräldrar.. jag kommer nog inte bli en av de, vad finns det att bråka om?"
 
Men när jag väl kom dit så förstod jag vad det egentligen innebar.. Man började ha mer åsikter och nu blev man arg på riktigt när man inte fick vara ute lika länge som sina kompisar. Man kände en press att vara "en i gänget", annars räknades man inte.. Varför måste det vara så vid den åldern? Det räcker väl att det händer massa annat, man kan väl få slippa det psykiska då? Eller helst vill man ju slippa det överhuvudtaget, för det påverkar dig både mentalt och fysiskt. Ingen människa ska få må så dåligt. Tro mig, jag vet hur det känns. De flesta kommer ha en svår period i livet, för många tror jag den går från att vara dålig till att bli bra är när de börjar gymnasiet, man börjar om lite på nytt. Iallafall jag! Det är nog det bästa jag har gjort för mig själv. Jag hade verkligen inte varit den jag är idag och haft det förbättrade självförtroendet om jag hade gått på Vasa här i Arboga. För vissa personer gör en bara osäker och har man en gång varit den tysta i sin klass i tio år, är det svårt att ändra sig.

Så jag kan nästan lova att de därute som mår dåligt psykiskt snart kommer må bättre! Lär er uppskatta det ni faktiskt har, istället för att beklaga er för det ni inte har. Ni slösar massa onödig tid med att må dåligt och det är bara Er själva ni kan ändra på. Det är eran vilja som krävs, så gör det för Er skull!

Snälla?