Ibland blir jag lite arg på mig själv att jag ska vara så envis och icke-tålmodig. Jag bestämde mig för att jag ville bo kvar i Linköping efter min examen och tänkte "att något jobb måste det väl finnas". Det var kanske lite för optimistiskt tänkt. Alla jobb jag hittar som jag är kvalificerad för och som jag tycker låter jättekul finns i Södertälje och Uppsala bland annat. Visst, man kan pendla till Södertälje men det är kanske inte det roligaste, då det tar ca 1,5 timme med tåg enkel resa. 

Har stått i bostadskö i Uppsala sen 2010, så det skulle kanske inte vara omöjligt att få tag på en hyreslägenhet. Men vi har nu nyss flyttat till en "riktig" lägenhet i Linköping och kommit iordning... och tanke på att jag har en sambo så kan jag inte bara flytta hur som helst. Det svåra är också att vi redan är utspridda. Han jobbar i Nyköping och veckopendlar dit och Nyköping är ingen stad jag vill bo i. 

 

Jag har planer på att plugga in en påbyggnadsutbildning på ett år där jag får en yrkeskompetens inom biomedicinsk analytikervetenskap. BMA är något jag har funderat på i flera års tid och under hela min KA-utbildning, då jag sökte BMA i andra hand. Den utbildningen skulle öppna så många dörrar för mig och jag skulle ha större chans att få jobb i Linköping/Östergötland. MEN den utbildningen börjar varje vårtermin, så jag skulle behöva ett jobb i ungefär 9 månader framåt minst. Inte ens ett sommarjobb som kemist hittar jag i Linköping/Östergötland.

 

Jag mår så dåligt över stressen att skaffa ett jobb, främst för att jag har verkligen inga sparpengar och sambon jobbar inte alltid heltid, ergo inga pengar. Minsta lilla grej jag köper får jag ångest över vad det kostar, även fast det är mat och jag måste leva på någonting. Blir ju inte bättre att jag måste köpa laktos- och glutenfritt och det är inte billigt i de flesta fall.